Ska det aldrig börja gå uppåt????..

Jag är så fruktansvärt less på att allt bara går neråt hela tiden.. inte bara för oss utan för andra man känner också, t.ex min mamma med familj. Ska allt bara jävlas hela tiden????

Igår mådde jag skit!!!

Först kliver man upp på morgonen och då börjar det redan.. paniken, rädslan.. ja den där hemska känslan.

Varför får jag då denna känsla?.. Jo för att jag måste gå till en skola och vänta på en buss och kliva på den bussen och sen av och gå till förskolan jag praktiserar på, efter praktiken till busshållsplats igen och vänta kliva på, av..

Hela vägen på väg till skolan där jag väntar på bussen så mår jag skit.. det knyter sig i magen på mig, jag får svårt att andas.. och känner hur paniken bara stiger..

Så då tänker man.. det går väl över när jag väl har klivit på bussen och satt mig, men nej! Det gör det inte.. jag känner mig helt skakig och svårt att andras och knuten i magen bara knyter sig mer och mer...

Okej, men kanske känslan försvinner om man fortsätter åka bussen varje dag.. att det blir bättre med tiden. NEJ! Det blir inte bättre... inte som det känns nu, det känns snarare att det bara blir värre för varje dag som går.

Idag är jag som sagt hemma. Inte bara för bussåkningen utan även för praktiken.. jag trivs inte.. passar inte där.. jag känner mig helt vilsen när jag väl är på praktiken och varje nya dag när jag kliver upp på morgonen tänker jag att det är en ny dag och att allt kommer kännas bättre och gå bra.. men nej.. så blir det aldrig.

Jag sitter på en stol inne på avdelning och det känns som om jag sitter på den där stolen hela dagen då jag befinner mig på förskolan. Förutom när man är och äter eller är ute och bara står och glor. Om jag ser att det möjligtvis är på väg att hända nåt, att nåt barn tänker slå ett annat barn eller liknande vänder jag bort blicken och låtsas att jag inte sett det och hoppas iställer på att det är någon annan fröken som ser det.

Om barnen är lessna så vet jag inte hur jag ska göra för att få dom att bli glada eller bara sluta vara lessna.. det blir oftast bara värre om jag försöker göra nåt.

Och ifall jag känner att nåt mindre barn har bajsat så låtsas jag som om jag inte känner det eller går någon annan stanns och hoppas att en annan fröken ska känna det och ta hand som det.. för jag vet inte hur dom gör när dom byter på en förskola.. jag känner bara paniken komma!..

Och dom enstaka gånger jag väl säger åt nåt barn när dom gör nåt dom inte får göra, lyssnar dom aldrig på mig.. utan det det måste komma en annan fröken och ryta till åt dom för att dom ska lyssna. Och ja då lyssnar dom.

Den här känslan jag får varje dag nu då.. det ända sätt som går att dämpa den är om jag sätter mig framför teven och tittar på en film eller serie.. jag får då glömma bort verkligheten ett tag och tänka på annat. Så det är som en drog för mig på sätt och vis. Få glömma!

Ni som läser det här tycker säkert att det låter jätte löjligt.. men det är tyvärr inte den känsla jag har/får..

Idag måste jag ringa till min handläggare på af och berätta hur allt ligger till.. hur jag känner mig och hur det går.. att jag inte tror jag klarar av att vara kvar på praktiken.. höra vad hon har att säga om saken.

Vi, jag och gubben funderar på om jag möjligtvis ska börja på någon utbildning istället.. men vad för utbildning kan det finnas här i kommunen??? Jag vill ju inte gå nån utbildning inne i stan.. tänk bara att åka tåg dit och hem varje dag... då kommer jag ju aldrig träffa barnen, familjen!

+ att om jag går nån utbildning kommer vi få ännu mer studielån att betala.. blä..