Söndagen den 19/9 började jag känna sådan hopplöshet när det gällde att Liten skulle komma ut, känslan att han aldrig skulle komma fanns där (även om jag självklart visste att han skulle komma), men jag var så trött på att vänta, längta och hoppas på att snart, snart kommer han... och så gjorde han inte det... den var så ansträngande, jobbig, påfrestande!.. Så den 19/9 satt jag som vanligt framför datorn inne på fb och spelade något skit spel, om och om och om igen, jag lyssnade på (17/9) fredagens morgonpasset i p3 och fnissade åt deras diskution om att sjunga något fint fult. Sedan kom tårtana.. och dom gick inte att stoppa.. jag var som en fontänn, tårana sprutade på mig! Jag tyckte så synd om mig själv, jag hade även skrivit ett inlägg på fb att denna dag skulle vart en perfekt dag att få en liten bebis, regnigt, och höstigt väder.. jag var så less på att vänta, jag längtade något fruktansvärt på att Liten skulle komma så man äntligen skulle få träffa och se honom OCH hålla honom! Längtan var stor! Efter allt gråt gick jag ner med sonen som kommit upp och berätta att han och storasyster hade plockat äpplen så jag skulle kunna baka en äppelkaka, sagt och gjort. Så när äppelkakan blivit inställd i ugnen känner jag mig ashungrig, så jag slänger i två rostmackor i rosten, sätter mig ner på stolen och POFF, så gick vattnet!.. Jag sprang till toan hojtade på gubben som undrade vad fan det var.. värkarna satte igång på en gång. (ca.kl. 15:45). Av med ugnen och in med barnen i bilen, BB-väskan var redan färdigt i bilen. Värkarna blev kraftigare.. vi lämnade av barnen hos deras farfar och begav oss iväg (ca.kl.16:15) till förlossningen. Jag bara kände hur värkarna blev kraftigare och kraftigare.. och ljudet av blinkersen lär nog inte glömmas.. tick ticktickticktickticktickticktick.... så lät det nog hela vägen in till stan. "En grön ambulans", bråttom bråttom.. satan vad trafik det var, PÅ EN SÖNDAG! Väl framme vid förlossningen fick gubben köra ända fram till akuthuvudingången  där han lämnade mig i bilen och sprangt in och meddelade att vi var där och att jag absolut INTE kunde gå själv. Ut kom två killar med en ambulansbår och en kvinna som meddelade oss att barnmorskor var påväg. Så barnmorskorna tog över och rullade in mig i hissen då gubben kom springandes.. (han blev ju tvungen att parkera bilen innan han kom). Väl på plats (ca.kl.16:45) lyssnade vi på Litens hjärta och kollade att han var ok. Jag var öppen 3 cm.. strax därpå var jag öppen 8 cm.. sen kom våran lilla Vidar till världen! (kl.17:24).

  Vidar  

3992 gram, 53 cm lång